Alla vi som bor i trädgården

Att trädgården är en förlängning av huset är verkligen en sanning med modifikation! Det finns nämligen en skillnad som placerar dessa båda världar på var sin sida av universum. Trädgården lever! Allt i den förändras ständigt och du är faktiskt aldrig ensam i den..

En humla som yr av lycka försöker krångla sig in i en påsklilja.

Inte bara för att varje millimeter av naturen krälar och kryper utan också för att man ibland utan att riktigt förstå det själv har skapat en plats som andra trivs på också. Kanske egentligen inte så överraskande, om vi trivs varför skulle inte andra göra det?

Älg på väg till vår äppelträdgård..

Att lära sig leva med invånarna i sin trädgård är minsann inte alltid lätt. När man en morgon får se sin mest välväxta magnolia nedtuggad till hälften, ett nyplanterat litet träd sönderskavt för att någon tyckte att det kliade eller när gräsmattan ser ut som en schweizerost för att grävlingen jagat larver.. Då gäller det sannerligen att bita ihop!

En fantastisk hjälp på vägen är denna lilla bok! Den hjälper dig att förstå och hålla i minnet vad du faktiskt håller på med. Jag brukar läsa om den lite då och då och varje gång slutar det med att jag skrattar högt så att tårarna sprutar (har även hänt mitt på ett fullproppat pendeltåg..)! Michael Pollan beskriver hur han börjar sin bana som trädgårdsodlare och hur han långsamt kommer underfund med vad trädgården egentligen är och hur den bör tacklas..

Det slår nästan aldrig fel! Så fort vi putsat färdigt uppe på en mur eller en trappa kommer grannens katter rusande för att få föreviga sina tassar..

I ett kapitel beskriver han sin kamp mot ett murmeldjur som härjar vilt i hans köksträdgård. Han börjar med att försöka vara tolerant, men blir allt mer ilsken tills det slutar med att han nästan eldar upp hela trädgården för att ha ihjäl det förhatliga djuret! Här kommer ett citat:

”Det faktum att jag så när hade ställt till med en allmän eldsvåda bland grönsakerna gav mig som tur var en så stor chock att jag övergav min Vietnam-inställning till skadedjur i trädgården innan jag haft tid att avlöva min tomt eller förgifta grundvattnet. Men mitt ursinne mot murmeldjuret hade uppmärksammat mig på några av våra mörkare attityder till naturen: hur hennes omedgörlighet kan reta gallfeber på oss och hur beredda vi är på att förgifta henne i vår enkelspåriga strävan mot något kortsiktigt mål.”

Denna smaragdglänsande skalbagge kan knapra ordentligt på våra blommor, men det går inte att förneka att den ser ut som ett vackert smycke där den kravlar runt bland mjuka kronblad..

Så att försöka dominera sin trädgård på samma sätt som sitt hus är helt enkelt inte möjligt! Vissa saker får man lära sig att tolerera och andra får man försöka hantera. När jag svor långa ramsor över älgarna och deras släkte vid min halvätna magnolia insåg jag plötsligt att jag faktiskt får skylla mig själv. Vi hade nämligen ingen som helst barriär mot åkern och även om älgen varit aldrig så insatt i mänskligt beteende så hade den inte kunnat fatta skillnaden på trädgård/natur.

Det är få djur som kan bli så ilskna som ekorrar! En morgon hade en sådan bestämt sig för att äppelträdgården var hans och han tjattrade och skrek åt mig när jag försökte gå in. Hade det funnits något att kasta på mig så hade han definitivt gjort det!

Därför har vi nu börjat att bygga ett över två meter högt staket av stolpar och armeringsmattor runt Körsbärsträdgåden och Äppelträdgården. Då kan de lite större djuren i alla fall inte snubbla in längre..

En vacker stare i vår hästkastanj. Det finns väl ingen fågel som kan sjunga lika knasmysigt som denna!

Vissa djur går faktiskt att hålla ute, det kräver lite extra jobb bara, men de som bor i trädgården måste man lära sig att samsas med. Jag vet att jag under försommaren håller på att bli galen av att trädgården plötsligt förvandlats till ett dagis för fågelungar. Vart man går blir man utskälld av en rufsig liten krabat som väntar på mamma eller så får man plötsligt ducka när det är dags för flygövningar!

En färgkombination som jag aldrig hade kunnat åstadkomma! Många djur gör trädgården vackrare!

Men när jag sedan ser starungarna uppradade på vårt rosenstaket för sina första längre flygturer kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt, lite som en förälder.. Så på det hela taget känns det som om vi nuförtiden trivs ganska bra med varandra, vi som bor i trädgården. Jag har lärt mig att trädgården inte kan vara kliniskt perfekt eftersom den är dess motsats; dvs liv. Den innehåller allt vad det innebär av lycka, förtvivlan, katastrofer och triumfer! Och ensam är man som sagt aldrig.. /R