Besök i Bergianska trädgården

I helgen var det dags att göra ett besök i huvudstaden, en återkommande utflykt för oss eftersom jag är uppvuxen i trakten och har familj och släkt kvar där. Så här i gråa hösttider finner man sällan värme och ljus på himlen och man får istället söka färg bland trädens och buskarnas alla fallande löv. Vi sökte färg i Bergianska trädgården i Frescati strax norr om Stockholm och det är om denna plats som dagens inlägg kommer att handla.

Japanska dammen, just nu torrlagd inför vintern.

För mig är det en alldeles speciell känsla att vandra runt i parken eftersom jag tillbringat mycket tid i området under årens lopp. Redan när vi stiger ur bilen på parkeringen förnimmer jag en doft av varm korv, en doft jag ofta kände när jag som femtonåring jobbade extra som kundvagnsinsamlare på det intilliggande garden centret. Vi som jobbade där fick alltid varsin gratis korv av korvgubben som stod där och det var han som lärde mig att tycka om stark senap. ”Senapsreceptet är mitt eget” sa han, men jag tror att det var ett helt annat, lite vanligare varumärke som stod bakom hans ”fantastiska” senap…

Utsikten avslöjar närheten till storstan.

Bergianska trädgården har en brokig historia bakom sig. Allt började för ungefär 250 år sedan då bröderna Bengt och Peter Jonas Bergius köpte en gård med stor tomt, kallad ”Bergielund” i Stockholm (ungefär vid Vasaparken i Vasastan). Särskilt Peter Jonas var en hängiven trädgårdsentusiast, så han såg till att fylla hela Bergielund med massor av (i hans tycke) odlingsvärda växter. Bröderna hade gott anseende i Stockholms akademiska kretsar och var båda ledamöter av Kgl vetenskapsakademien. Det var också akademien som fick överta hela Bergielund efter brödernas död och det var noga beskrivet hur egendomen skulle drivas vidare. Bergielund skulle vara ”..till publici nytta och til en schola för Trädgårdsskötselns eller horticulturens uphjelpande i Riket, under namn av Bergianska Trägårdsscholan…”* Här skulle utbildas trädgårdsmästare! Grönsaker och rotfrukter skulle odlas, fruktträd skulle ympas, häckar klippas allt annat ätbart skulle både frambringas och försäljas.

Jättestora hängen från Kaukasisk vingnöt.

Vetenskapsakademien grundade Bergianska stiftelsen som förvaltare av arvet efter bröderna Bergius. En professor (professor Bergianus) skulle utses som ansvarig för hela anläggningen och en trädgårdsmästare skulle ta hand om odling och utbildning. Under många år fungerade detta riktigt bra, en särskild glansperiod var under mitten av 1800-talet då en driven trädgårdsmästare vid namn Anders Lundström drev trädgårdens utbildningar och odlingar. Det finns en fantastisk bok skriven av honom, ”Handbok i trädgårdsskötseln” där man kan läsa allt som finns att veta om odling – till och med hur man anlägger ett ananashus! Man hade verkligen koll på hantverket på den tiden.

Visst får man vårkänslor av dessa höstkrokusar? Det är såhär man vill se dem – pigga mattor som vaknar när allt annat tycks somna.

Under senare halvan av 1800-talet började Bergielunds ekonomi och verksamhet svikta och det växande Stockholms gator kröp allt närmare. Hela egendomen skulle komma att genomskäras av fyra stora gator och dela upp trädgården i sex olika delar. Verksamheten skulle bli omöjlig att driva vidare varför man 1882 tog beslutet att flytta hela trädgården till ett område nära Haga slott – Frescati. Nu hade man plötsligt ett nästan tre gånger så stort område att odla på! Under professor Wittrocks (dåvarande professor Bergianus) ledning planterades bland annat massor av fruktträd och en allé av högstammiga Åkeröäpplen som ledde in till trädgården. Delar av allén finns kvar ännu idag.

En liten växthuspärla. Synd att pärlan var stängd för säsongen…

Mycket hände precis vid denna tid, framförallt byggdes det härliga Victoriaväxthuset upp. Detta lilla växthus står kvar ännu idag och det är härligt att bara vara därinne och titta på de väldiga bladen hos Victorianäckrosen. Blomningen lär vara fantastisk och det brukar vara extraöppet i växthuset de få kvällar som blommorna behagar öppna sig. Några underliga bergstoppar inspirerade av höga fjäll byggdes också upp under denna tid. Bara ett av bergen blev riktigt planterade och de andra vet jag inte riktigt hur det blev med. Idag har de något ruinlikt över sig med trasslig och rörig växtlighet, faktiskt har jag aldrig riktigt förstått poängen med dessa stenhögar. I mina ögon ser de ut som ett gigantiskt misslyckat stenparti.

Det finns faktiskt lite fina trappor som leder upp mot ”stenhögarna”.

Under 1900-talet fortsatte trädgården att drivas på ungefär samma sätt som tidigare. Ett orangeri byggdes 1926 och allt gick riktigt bra. Dock började det gå sämre från mitten av 1900-talet. Trädgårdsskolan och den försäljning som bedrivits i området gick inget vidare och elever började söka sig till andra, mer moderna utbildningar på andra håll i landet. Man hade tyvärr inte varit tillräckligt lyhörd för trender i trädgårdssverige och därmed hamnat på efterkälken. I slutet av 60-talet lades trädgårdsskolan ner och 1979 avvecklades även växtförsäljningen. Dock tror jag den nedåtgående trenden bröts i mitten på 1990-talet då man invigde Edvard Anderssons växthus med växter från alla världens hörn (ett besök på vårvintern när kameliorna blommar rekommenderas varmt!).

Mittsektionen i Edvard Anderssons växthus har ett behagligt svalt klimat.

Hela trädgården verkade få ett uppsving och med två fina fik och härliga strövområden är området ett mycket omtyckt besöksmål. Numera drivs trädgårdens verksamhet av både Bergianska stiftelsen och Stockholms universitet och har som främsta syfte att ”tjäna undervisning och forskning i botanik och biologisk mångfald, men den skall också vara en källa till kunskap och rekreation för alla besökare” (hämtat från Bergianska trädgårdens hemsida). Detta har man lyckats väl med tycker jag.

Härliga promenadstråk längs med Brunnsviken.

När vi vandrat en stund i parken tänker jag återigen på hur mycket tid jag tillbringat just här under åren. Jag hade mitt livs första pryo-plats här och det är väl inte direkt ”rekreation” jag tänker på när jag minns hur jag slet med skyffeljärnet mellan odlingsbäddarna. Rent skulle det vara! Under flera år jobbade jag på garden centret bredvid och då tog jag gärna en promenad i parken under lunchen. När jag sedan läste biologi vid Stockholms universitet hade vi flera kursmoment förlagda till framförallt trädgårdens växthus. Hade trädgårdsskolan funnits kvar på området hade jag förmodligen utbildat mig till trädgårdsmästare där också! Kanske är det tur att jag fick leta mig någon annanstans just för detta ändamål…

Gamla orangeriet.

Hur det än må var med den saken är det en vacker plats att besöka och inom mig när jag ett litet hopp om att den ”…i framtiden måtte blifva en gagnande schola för horticulturen, hvarifrån käcka Trädgårdsmästare riket öfver kunna utspridas”*. Käcka Trädgårdsmästare har vi alldeles för lite av!!!/S

*Citat hämtade ur boken ”Bergianska botanister” av Bengt Jonsell, utgiven 1991 av Atlantis förlag.

Annonser

2 thoughts on “Besök i Bergianska trädgården

  1. Mycket fint skrivet, S ! Mitt promenadstråk brukar börja i Bergielund, sen utmed Brunnsviken för att avslutas i Orangeriet. Trevligt att få läsa lite historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s